Hanna

Den där ologiska ångesten som uppstod tidgare när jag insåg att det är lite drygt en vecka kvar till jag tar studenten, och att jag faktiskt ska slungas ut från min lilla bubbla av invand trygghet snart. Det är så mycket som ska fixas innan dess, och ikväll var det studentfestskor. Jag har lyckats köpa världens finaste, blommiga klänning, som har alla färger i sig, men inte ett enda par skor som matchar. (Notera: enligt mig) När ångesten blir så stor att jag sitter i sex timmar för att välja mellan tre par skor som ingen av dem är perfekt. De jag verkligen vill ha finns inte i min storlek och då suger livet ganska hårt. Eller vad säger ni? När den där ångesten gör uttryck i att tårarna börjar rinna och frustrationen blir så stor att jag överväger att inte gå på festen alls, kasta klänningen i soptunnan och strunta i allt ihop. När alla som försöker prata vett med mig får en snäsig kommentar tillbaka eller får liknelser som denna slängda i ansiktet: "Jag kommer se ut som när Bill Kaulitz bestämde sig för att ha glödlampor i håret, alla kommer märka det och undra vad fan som hände där." (För att färgen på skon inte var i rätt rosa färg) Det är då jag börjar undra vad jag egentligen lärde mig på ulandskunskapen under det gångna året? Har inte Roffes föreläsningar om fattigdom världen över fastnat alls? Svältande barn? MEN JAG DÅ? MINA SKOR DÅ? Är inte det viktigt alls?! 

Nej Hanna. Det är inte alls viktigt i jämförelse och nu borde jag verkligen ta ner mig själv på jorden igen. Det är skor, inte jordens undergång. Det är vilka skor, inte en fråga om att äga skor överhuvudtaget. Skäms på mig själv och den ilandsunge jag är. Det är oförklarligt och ologiskt, allting just nu.